Ivanna Khrapko
13 JUNI. ”Först pratade vi om hur vi kunde stötta varandra. Sedan började vi prata om hur vi kunde hjälpa andra.” För Arbetet Globals räkning skriver den fackliga ungdomsledaren Ivanna Khrapko dagbok från krigets Ukraina.
På torsdag får Trade Union Lifeline ett särskilt pris av Anna Lindhs minnesfond.
Jag blev alldeles ställd när jag fick reda på det. Priset är en väldigt stor ära för oss och en bekräftelse på att vårt arbete betyder något.
Trade Union Lifeline är det nätverk för humanitärt bistånd som vi startade efter Rysslands invasion av Ukraina.
Kriget kom som en chock. De första dagarna stod jag i oavbruten kontakt med medlemmarna i min fackliga ungdomsorganisation. Först pratade vi om hur vi kunde stötta varandra. Sedan började vi prata om hur vi kunde hjälpa andra.
Det var så Trade Union Lifeline föddes. Vi lyfte idén och fick med oss Kievs regionala fackföreningsråd, statsanställdas fackförening SEUU och den ideella arbetsrättsorganisationen Trudovi initsiatyvy. Sedan dess har fler grupper anslutit sig.
“Många av fackföreningarna i Ukraina är hierarkiska och toppstyrda, men vårt ungdomsnätverk fungerar annorlunda.”
Tanken var att utnyttja våra befintliga fackliga strukturer för att koordinera och distribuera nödhjälp runt om i landet.
Våra kollegor i krigsdrabbade områden berättar för oss vad de behöver. Vi samlar ihop biståndet här i Kiev och ser till att det når fram till dem.
Den internationella solidariteten har varit fantastisk. Vi har fått stöd av fackföreningar från USA, Storbritannien, Tyskland, Polen, Litauen, Irland, Sverige, Norge och Danmark. Från Sverige får vi också stöd av Palmecentret.
Arbetet i Trade Union Lifeline är tvärfackligt. Exempelvis sköter våra medlemmar i järnvägsfacket transporterna medan farmakologernas fackförbund tar hand om läkemedelshanteringen. Dessutom samarbetar vi med andra volontärgrupper.
Många av fackföreningarna i Ukraina är hierarkiska och toppstyrda, men vårt ungdomsnätverk fungerar annorlunda. Alla är engagerade och ingen vill sitta och vänta på en långsam byråkrati. Här har vi ett decentraliserat beslutsfattande. Jag har en ledarfunktion men min roll är att samordna. Om någon vill ta ett initiativ behöver den inte vänta på mitt godkännande.
För mig är detta ett nytt och solidariskt sätt att bedriva verksamhet. Det har varit väldigt speciellt att vara med om, och jag hoppas att det är någonting vi kan ta med oss och bygga vidare på efter att vi har vunnit.
Kriget är en stor tragedi, men för oss i fackföreningsrörelsen kan det också vara en chans. En chans att ändra hur vi arbetar och demokratisera våra organisationer. Jag vet att vi kan klara det.
Det vi gör nu är en början. Framtiden kommer att bli spännande.