Jan Czajkowski
Sedan Rysslands krig mot Ukraina inleddes har Socialistisk Politik och Internationalen varnat för en upptrappning av kriget och manat till eld upphör och förhandlingar. Ukrainas möjligheter att slå tillbaka invasionen har konsekvent förringats och framställts som en hopplös och orealistisk illusion. Därför har man också argumenterat mot vapensändningar till Ukraina.
Som Håkan Blomqvist i nr 15/22: "Att i stället hoppas på att det nuvarande blodiga och förödande kriget ska pågå tills Ukrainas och dess västallierade triumferar över en krossad rysk krigsmakt plus en störtad regim i Moskva, är det mer realistiskt?”
Eller som i nr 26/2022 när Alex Fuentes skriver om den spanska ”antikrigsrörelsen” som motsätter sig vapensändningar till Ukraina ”där det redan finns ett överflöd av vapen från NATO som förlänger kriget”.
Så sent som i mitten av september i nr 37/2022 är Per Leander skeptisk till Ukrainas möjligheter: "Ett halvår efter den ryska invasionen av Ukraina, har den ukrainska sidan nu samlat sig till sin första riktiga motoffensiv, som i västliga medier beskrivs som en stor framgång. (…) Men frågan är hur länge krigslyckan kan hålla i sig för Ukraina och hur strategiskt viktigt det landområde som de ukrainska styrkorna nu har återerövrat egentligen är, då det huvudsakligen utgörs av landsbygd och småstäder.”
Men motvilligt tvingas man nu äntligen inse att Ryssland faktiskt är på väg att förlora kriget. Den ukrainska offensiven och de ryska bakslagen kan inte längre ignoreras.
Nu verkar det i stället vara just de ukrainska framgångarna som är den stora faran:
"Men en desperat rysk statsledning vars militärmakt går mot nederlag trots full mobilisering kan mycket väl gripa efter kärnvapen som ett sista halmstrå. Med den pågående ryska mobiliseringen och med ytterligare vapenmiljarder till Ukraina vrids krigsspiralen upp mot ett läge där kärnvapen blir tänkbara. ” (Internationalen 40/2022, min kursivering)
Och än en gång blir vapenleveranserna till Ukraina det centrala problemet, därför att de riskerar att göra den ryska statsledningen så desperat att den startar ett kärnvapenkrig.
Det är en sorglig balansakt som Håkan Blomqvist utför. I artikeln som citerats ovan tar han i teorin ställning både för Ukrainas rätt till självbestämmande och för rätten att ta emot vapen från den som är villig att erbjuda sådan hjälp. Men samtidigt är han i praktiken emot att omvärlden faktiskt skickar de vapen som Ukraina behöver för att försvara sig. Är det en hållning som är värdig en socialistisk internationalist?
SP:s och Internationalens uppfattning om kriget verkar alltså i grund och botten fortfarande vara densamma. Vapen till Ukraina är alltid fel, oavsett om de förlorar eller vinner kriget. Och kanske kommer den uppfattningen att generaliseras till att gälla även framtida krig? Väpnat motstånd mot en kärnvapenmakt riskerar väl alltid att i sista hand provocera fram det totala kriget. Undertryckta länder och imperialismens offer måste därför förhindras att ta till vapen oavsett syftet - de kan förstås inte tillåtas att riskera mänsklighetens överlevnad.
Därmed blir självbestämmanderätten en tom fras. Tydligen är det bara radikalpacifistisk, fredlig kamp utan vapen som i fortsättningen kan accepteras av SP-ledningen. För att Putins armé skulle mörda obeväpnade civilister - kvinnor, barn och gamlingar - och kasta dem i massgravar, det måste väl i grund och botten vara Ukrainas fel?
1900-talets lärdomar om imperialismens natur verkar tyvärr vara helt bortglömda av dagens SP.